Det viktigaste i kroppen är nackkotorna...

I går var Mio på sjukhuset och fick sina vaccinationer som han får en gång/månad, en i varje lår... Det brukar oftast gå bra, men i går gick det sådär! Redan när jag satte på Emla plåstren så fattade han vad som var på g och började gråta, sen grät han när jag klädde på honom...hela vägen ner i bilen...när vi var på apoteket och hämtade vaccinet...och tills allt var klart och han fick lådan med dom små "jagharvaritduktigpresenterna", då var det som att trycka på en knapp och han blev äntligen tyst!!!
Förstår att det inte är så skoj att få sprutor i benen varje månad, men måste man gråta sååååå länge!! För det första var vi något försenade, Mio skrek och grät så det gurglade i helsen på honom och dessutom var det snorhalt och jag fick sladd med bilen på väg ner i lasarettsbacken...OMG, hela bilen krängde till och då var det bara att ta ett par djupa och försöka lugna ner sig, vilket inte var så lätt med en förtvivlad Mio bak i bilen!

Men men, efteråt så fick han en klubba i kiosken och sen åkte vi till ICA och handlade mat, och det tycker Mio är skitkul=)

I dag var det Mollans tur att åka till doktorn, ingen idé att ta med Mio dit, då tror han bara att det är han som ska göra något, så mommo fick vara hemma och busa med honom istället!
Mollan ja, hon har ju en ganska lång tid haft ont i sitt ben, eller rättare sagt knät, så i går när jag var på barn mottagningen så passade jag på att spara in på ett sånt där jobbigt "ringa och boka läkartid samtal" och fixade det på plats i stället!;) Det vart snabba bud och redan i dag fick vi en tid. Först träffade vi en läkare som klämde och kände på Mollys knä och ben, sen sa hon att hon hade en misstanke och försvann sen iväg ett bra tag och kom tillbaka med en annan läkare som hade bakjour. Han gjorde om samma procedur samt lite extra som ex att Mollan fick springa fram och tillbaka i korridoren...det tyckte hon var lite pinsamt då hon endast var iklädd trosor och tröja!!=) Men dom ville ju se hur det såg ut och om hon kunde röra sig obehindrat, och det kan hon ju, förutom att hon efteråt får mycket ont och bara vill ligga ner. Så här har det varit länge länge, säkert ett år eller nåt!=( Men hon har ju sina hålfotsinlägg och då har vi trott att det är av dom hon får ont, för man kan ju snedbelasta hela kroppen om man har otur...sen har vi även tänkt att hon kanske har växtvärk...men inte så länge, och inte bara i ett ben, på ett ställe!!

Ja ja, dom ställe i alla fall en miljon frågor och min reumatism kom upp på tal och efter det så blev det massa prover och nu i veckan får vi en kallelse till röntgen. Jag önskar inte min värsta ovän (inte för att jag har någon) denna jobbiga sjukdom och jag ber till gud ta mi fan att Molly inte ärvt det av mig! Vad jag fått veta så hoppar det över flera generationer, min mammas mormor hade RA, sen hoppade det över mamma och mommo, sen fick jag det! Men enligt läkaren i dag så spelar detta tydligen ingen roll...så dom ville såklart ta ett sånt prov. Har man en gång tagit det och det visar positivt så behöver man aldrig ta om det igen, för det kommer aldrig att förändras!! Behöver vi nåt sånt nu???!! NOP!!

Ja det roliga i det hela var i alla fall när vi hade satt på Emla plåster på båda armarna inför provtagningen och syster förklarar för Mollan om hur det funkar och att om man spänner sig under själva sticket så kan blodådrorna dra ihop sig, dom blir rädda förklarar hon och sticker sin väg, så därför så sätter man plåster på båda armarna ut i fall att... Sen fick vi vänta en timma och låta Emlan göra sitt, så vi gick en sväng i korridornerna som man gjort en miljon gånger förr och satte oss utanför biblioteket och delade på en chokladkaka, då sa Molly ...

-Men mamma, blodådrorna kan ju inte blir rädda och sticka någon stans, dom måste ju alltid vara där för hjärtat pumpar ju runt blodet i kroppen, ut i den här armen och tillbaka till hjärtat och sen ut i andra armen och runt i hela kroppen...hur menade hon egentligen då, sjuksystern, när hon sa så?? Ha ha, hon har kolla, den där lilla Molly...trots att hon bara är sju;) Det där vilseledande småbarnspratet funkar inte på henne;)

Fast sen sa hon också att, -Mamma, det viktigaste i kroppen är nackkotorna, utan dom kan man inte leva...

Äää okej, nej det ligger väl nåt i det, men det viktigaste är nog trots allt hjärtat Molly...

-Jo just de, hjärtat är viktigast mamma, när det slutar dunka så är man död.

Japp, stämmer!!;)

Sen var det dax för provtagning, det gick väldans bra...mycket blod, men inte en enda tår! Men det är klart, kunde inte finnas så mycket känsel kvar i den armen efter att Molly hållit på att nypa sig själv för att kolla att det verkligen var bedövat=)

Nu får vi vänta och se...

God natt!