Vi gick som planerat ner till andningsreggen för att vi vill få veta hur Mio andas på natten och om det är några inställningar som ska ställas om på hans maskin, vi har aldrig gjort en sån så det kan vara läge nu samt att det är intressant för narkosen att kolla på i morgon inför op. Men när vi kom hit så sa dom nej, dom ville inte göra testet om han hade feber...OMG säger jag bara, jag höll på att gå upp i atomer. Här har vi rest från Gotland för att göra alla dessa tester samt op så ska det falla för feberns skull. Vi lyckades övertala dom att ändå börja testa när Mio somnat och se vad det ger för resultat, om det inte ser bra ut under natten så får dom väl avbryta. Så nu ligger Mio i rummet intill vårat med massa band runt magen och ploppar och koppar över allt...lilla plutten, han är så rädd för sjukhuspersonal så han höll krampaktigt min hand och vägrade släppa taget när jag skulle gå in till Mollan som ropade på mig. Då tänkte jag på att man kanske skulle ta och klona sig!? Men sen kom jag ju på att barnen har en pappa också, så då blev jag lugn;) Klart vi turas om, man måste ju tänka på kompissolen som Molly säger!
Nu sussar i alla fall Mio och vi hoppas han sover hela natten så vi får ut något bra av detta test.
Vi behöver bara gå upp i natt om Mio blir ledsen eller nåt, annars ska vi försöka sova denna natt för sen blir det nog varannan natt när vi kommer till den andra avdelningen.
Vi får se vad som säger i morgon, det är väl narkosläkaren som har sista ordet gällande om det blir någon op eller inte. Har man feber eller är förkyld så tror jag inte att dom söver. Vi får se helt enkelt.
Trots att vi inte varit här på väldigt länge så blev det för jobbigt för mig bara vi kom in i hissen, då kom tårarna och alla minnen från när vi var här när Mio föddes. Sen fick vi gå den låååååånga korridoren som vi gick varje dag, fram och tillbaka mellan Neo och föräldravåningen. Det var exakt den här tiden för två år sedan, det var det året då vi missade våren...jag flögs hit med helikoptern med Mio i magen och då var det april och gråruskigt väder, när jag sen gick ut första gången efter Mio föddes så var det helt plötsligt vår/sommar och alla träd blommade och det var grönt överallt. Det kommer jag aldrig att glömma, vi missade verkligen våren...rätt konstigt. Men vi fick ju Mio i stället=)
Nu håller vi tummarna att febern försvinner och att det inte är någon förkylning på gång som ska sätta käpparna i hjulen för denna sedan länge planerade op! Vi kan faktiskt till och med ta och be till Gud lite grann och se om det hjälper...
Puss på er så hörs vi!!
