lördag, december 11, 2010

Ni kanske undrar...

...vart jag tog vägen...

I dag har det varit en ganska så jobbig dag, inte för att Mio på något sätt mått sämre...tvärt om så har han varit på ett rätt bra humör, pigg och glad. Men...det gjordes ett ultraljud på lungan för att bättre kunna se om det finns vätska i lungan, det fanns det inte, men lungan såg oförändrad ut sedan tidigare röntgen. Trycket på maskinen är nu höjt till 8 vilket är max enligt läkare på Astrid Lindgren, så nu hoppas vi att lungan ska fyllas på med hjälp av det högre trycket. Om lungan fortfarande ser oförändrad ut vid nästa röntgen som är på måndag...så måste han flygas till Stockholm för att där få en tub ner i lungan som ska hjälpa till att få den frisk igen. Det är fruktansvärt jobbigt att vänta en hel helg på detta svar, vi har ingen aning om hur det går med narkos osv...men vi hoppas att det verkligen INTE blir aktuellt!!!

Så trots att Mio i dag visat god bättring så har det som sagt varit en tung dag.

CRP:t har gått ner, febern är inte alls lika hög...pendlar från ingen feber alls till som högst 38.6, senaste blodgasen i kväll var bra. Nu får han sina båda mediciner intravenöst tre gånger per dag, tyvärr infaller den sista för dagen kl 24.00 vilket inte är så populärt från Mios sida och det kan man ju förstå...precis när han sover som bäst så ska det bråkas med bandage och kanyl på armen. I går natt blev han väldigt ledsen när sköterskan gav antibiotikan, kändes inte helt ok tyckte jag och märkte att han hade ont av det. i natt var det samma sak och då kollade vi hur nålen satt och om det såg rött och irriterat ut...lite rött och hårt var det runt om själva ingångshålet så sköterskan bestämde sig för att ta ut PVK:n och i stället satsa på en ny i morgon. Klokt tänkt eftersom såna infarter inte ska sitta mer än en vecka åt gången på samma ställe. Mio blev efter det lugn och somnade om, han sover väldigt gott i natt...låg puls och helt ok syresättning (dock med lite extra syre).

Doktorn har sagt att vi måste se till att masken sitter så tätt det bara går så att trycket ska ge bästa effekt, det innebär att jag blir helt stissig och rättar till masken stup i kvarten och därmed stör Mios sömn hela tiden... Jag vänder och vrider på han så att han inte ska ligga på samma sida hela tiden, känner på pannan, kollar syresättningen...ja det ena med det andra...min puls är säkert på 150!! Man försöker göra att så rätt och bra man bara kan, men det är så in i helvetes jobbigt ibland!

Det blir inte Lucia firande hemma, den saken är säker...men vi får väl titta på Lucia någon annan stans kanske. Har frågat Mollan om hon vill åka hem, men det vill hon inte... Det kanske inte är så viktigt tycker många, men vi måste ju tänka på Molly också, fråga vad hon vill, hon måste också få bestämma lite.

Man frågar sig själv varför man gjorde si och inte så, hur kunde vi vara så dumma att vi tog med Mio på en resa när han var krasslig??!! Men läkarna hemma sa inget om någon misstänkt lunginflammation, men det kunde ju ha kommit efteråt...vad vet vi?! Men man förstod efter ett tag att det inte bara var någon vanlig förkylning, man måste stå på sig och följa sin instinkt!! Så är det bara...

Har varken sovit mycket eller ätit så värst mycket den senaste veckan, inte bra utan mat...jag vet! Men jag känner mig inte så hungrig, försöker peta i mig något varje dag i alla fall, men mest består intaget av Loka, bananer och Göteborgs Rapé...(det sistnämnda försöker jag dock låta bli att svälja...;)

Kram till alla och glöm för tusan inte att spriiiiita händerna!!!;)